Skallebank eller Pannknack?

Just idag har jag en förskräcklig skallebank, pannknack eller med andra ord, huvudvärk. Var den har sitt ursprung från har jag ingen aning om men jag misstänker att det kan vara allt från ljudnivån på jobbet, till brist på mat/vätska eller helt enkelt för mycket snor bakom pannbenet… I vilket fall som helst så vill jag ju bli av med det onda, så jag funderar på vilken väg jag ska gå.

Det vore ju för enkelt att stoppa i mig några Alvedon. Om det beror på vätskebrist, lär det ju knappast hjälpa mer än möjligtvis för stunden, så steg nummer två är ju att dricka nåt… Då finns det naturligtvis massor av alternativ: Vatten är kanske det första jag tänker på, men för min käre make så hade Coca cola varit första alternativet. Coca cola hjälper ju också för de som är socker beroende, precis som kaffe hjälper för de som är i behov av koffein. Vissa säger att en liten whiskey hjälper mot allt, men säger min egen erfarenhet helt tvärt om. Alkohol är ju lite lurigt, för hur trevligt jag än har på fest så har jag räknat ut att det är rödvinet som får mig att bli känna mig totalt tjockskallig dagen efter…

Att äta är ett annat alternativ. Ikväll har jag stoppat i mig potatiskrocketter, fläskfilé och väldigt god gräddsås, men det tycks inte hjälpa. Choklad är ju ett fantastiskt botemedel mot det mesta, och så även huvudvärk, eftersom det finns ett koffeinliknande ämne i chokladen. Dock rekommenderas migränpatienter att helt sluta äta choklad eftersom det sägs framkalla migränanfall… ska jag våga pröva?!

En kollega till mig som har huvudvärk ofta går regelbundet på akupunktur, men jag är ju inte så förtjust i nålar så jag tror jag avvaktar med att pröva det. Andra gillar spikmatta, healing eller reiki men jag är nog för skeptisk för att det ska funka på mig.

Kloka gummor rekommenderar pepparmints- eller, lavendelolja, älggräs pilbarks-te, ingefära, magnesium eller senap!? Det konstigaste jag har läst om är att skära en stor rå potatis i skivor och lägga på pannan under en handduk. Är det bara jag som är knäpp som inte tror på det???

Sömn är oftast ett bra botemedel, men det känns väl tidigt att krypa till kojs före sju... men om ingen annan kur fungerar så är det väl den jag får ta till som sista utväg. Det finns ju en mycket trevligare kur att pröva först: Avslappning! Och det kan man ju göra på fler sätt än ett. Att lyssna på avslappningsband är ett, eller.. just det, Sex! Att skylla på huvudvärk i sängkammaren, som många kvinnor gör (iaf på film ) är ju bara dumt. Sex är tvärt om ett mycket bra sätta att slappna av och slippa spänningshuvudvärk. Det är faktiskt en väl beprövad metod, som funkar på mig bland iaf… ;-)

Nu är jag väldigt nyfiken på hur du botar din huvudvärk? Själv ska jag pröva minst en av ovanstående metoder… gissa vilka? ;-)

Over and out

/Kattis

Bara gör!

Har varit på utbildning idag och blivit inspirerad till både det ena och det andra angående jobbet. En annan sak jag tar med mig hem från de fantastiska föreläsarna är att inte alltid tänka efter så mycket, utan bara göra. Ibland blir det konstigt, men sällar är något fel. Det enda man får göra då är att göra om, tänka om, eller be om ursäkt… det sista är oftast det svåraste, men det kan också vara lättare att be om ursäkt efteråt än att fråga först… för det kan ju bli jättebra, eller hur?!

Livet är fullt av möjligheter och lärdomar och barnen är väldigt bra på att se alla möjligheter, men någonstans på vägen tappar vi bort de vidsynta tankarna. Undrar vart de tar vägen? Är det vi vuxna, alla duktiga pedagoger i barnens närhet, eller helt enkelt livet som sätter upp hinder? Tåls att tänka på…

Tvärtom, det är hundra som finns!

Ett barn är gjort av hundra

Barnet har hundra språk, hundra händer hundra tankar
hundra sätt att tänka, att leka och att tala på
hundra alltid hundra sätt att lyssna, att förundra att tycka om
hundra lustar att sjunga och förstå

hundra världar att uppfinna, hundra världar att drömma fram

Ett barn har hundra språk (och därtill hundra hundra hundra) men berövas nittionio.
Skolan och kulturen skiljer huvudet från kroppen.

Man ber barn; att tänka utan händer att handla utan huvud
att lyssna men inte tala

att begripa utan glädjen i att hänföras och överraskas
annat än till påsk och jul.

Man ber dem: att bara upptäcka den värld som redan finns och
av alla hundra berövar man dem nittionio

Man säger dem: att leken och arbetet det verkliga och det inbillade
vetenskapen och fantasin himlen och jorden
förnuftet och drömmarna är företeelser som inte hänger ihop.

Man säger dem: att det inte finns hundra
Men barnet säger:
Tvärtom, det är hundra som finns.

Loris Malaguzzi

Bilder från dagens pysslande....



Lite bilder från dagens pysslande i det Schäringska hemmet.

Minns ni det här hjärtat jag gjorde för längesen....



....har fått en ljusslinga och ser ut så här, numera. Idén är inte min egen, jag hittade den hos Fiffiga systrar https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjsAl0bdKCt6y0zW-uUZ7w5b-fY4LbZ-JKQjfr6CJBRrsRdiifuWurb01qO6Vxadm2WGKuVYmM20a0Tq33dYJtg3fnhcWK5U8v2A2KSXcR-iYZX-dKZXBlKqruMchtg5YeEZKChlQUnW_rS/s1600/16.jpg





Den här kransen är obligatorisk på väggen på carporten, det första man ser när man kommer till oss.





Bocken och Grisen hälsar er välkomna in....





...till det adventspyntade huset...



Adventspyssel och betongidé

Veckan har rusat fram och jag har bara jobbat, jobbat och jobbat, men nu är det äntligen helg.

Jag har en idé om ett betongpyssel som än så länge bara ser ut som en skog av tändstickor, men jag hoppas ni ska få se resultatet i morgon...

Idag har jag plockat frarm en del av adventspyntet och njuter av att stjärnorna lyser så vackert. Tyvärr blir det inga bra bilder i kvällsmörkret så jag återkommer med det en annan dag. Mina livsviktiga adventspynt är granriskrans med belysning på carportväggen, en liten gran utanför dörren och givetvis den stora stjärnan i vardagsrumsfönstret... sen har det naturligtvis blivit lite till, men utan de där tre pynten är det inte advent! Vad kan du inte vara utan i adventstid?

Smultronställen

Idag tänker jag tipsa er om två underbara butiker i min närhet. Det kan tyckas lite knäppt, eftersom Örnsköldsvik knappast är centum av universum, och mina läsare kommer (förhoppningsvis) från hela vårt avlånga land, men det bästa med dem är att de också är Webb-butiker. Bra va?!

Den första är http://himlenrunthornet.se/, vars Webbbutik heter http://www.countrybymail.se/se/. Där kan jag gå och strosa runt hur länge som helst och njuta av chabby miljö och hämta idéer och gå hem med lite smått och gott att piffa med hemma. Jag bjuder på en bild men det finns oändligt mycket mer på hemsidan och på facebook.

En annan gobit är http://www.pagoni.se/ som har ALLA sorters pärlor och tillbehör till smycken, men också en del scrap-tillbehör och annat pyssel. Att gå in där är som att gå in i en gottebutik med ett oändligt sortiment. Billigt också, skulle jag vilja säga. När man handlar via nätet är det dessutom fraktfritt. Toppen!!!

Då så, bara för dig att surfa iväg och kolla läger själv. Lycka till!

Vad gör dig glad?

Någon frågar dig ”hur är läget?” och i all hast svarar du i förbifarten ”jo, bara bra.” men hur mår du egentligen? Förmodligen är frågan bara utkastad som en hälsningsfras och personen i fråga vill egentligen inte ha något annat svar, kanske har du heller inte lust att berätta utförligt för just den här personen hur du egentligen mår? Det kan ju vara en riktig skitdag!

När jag gick hos psykolog fick jag den frågan när jag kom in: Hur mår du idag? Och då kunde jag verkligen berätta hur det var. Bra eller dåligt, oavsett vilket, så var hon där och lyssnade på mig och hjälpte mig reda ut saker för mig själv alldeles på egen hand. Utan färdiga svar på allt, ställde hon istället frågor till mig som fick mig att tänka efter och lösa mina egna problem.  En annan återkommande fråga hon ställde var: Vad har gjort dig glad? Mitt i min hopplöshet så fanns det ju faktiskt saker som var små guldkorn i den tunga vardagen, och allt för ofta glömmer vi bort dem och bara tuffar vidare. Vi glömmer att stanna upp och ta vara på de små glädjeämnena i livet.

Det finns dagar som bara rullar förbi och det finns dagar som är tunga och trista. Det finns, tack och lov, också dagar som är fantastiska. Jag funderar ibland på vad det är som gör en fantastisk dag just så fantastisk? Och alla de där dagarna som bara rullar förbi, varför är de så bleka och minneslösa?  Det bästa som finns är ju när jag får en överraskning så där i förbifarten, något oväntat som gör att dagen vänder och blir en fantastisk dag. Jag listar några saker som gör mig glad.

En solstråle genom fönstret en mulen dag. Ett vänligt ord. Ett sms som inte är reklam. En konflikt på jobbet som löst sig på ett bra sätt. En glad barnteckning. Ett uppmuntrande ord. En film som slutar lyckligt. En klapp på axeln. En solig dag i snön med limpmacka och chokladmjölk. Den första tussilagon. Ett telefonsamtal från någon av barnen. Snöflingor i som lyser upp i vintermörkret. En kärleksstund. En intressant bok. Ett vykort i brevlådan. Ett telefonsamtal från en vän från längesen. Komplimanger. En effektiv dag på kontoret. Inbjudan till en festlighet.  En tidig morgonrunda med hunden när fåglarna kvittrar och havet ligger spegelblankt i morgonsolen. Middag i goda vänners lag.  Prata med mamma. En snygg tröja i rätt storlek på rea. Fikastund på stan en fredagseftermiddag. Titta in i garderoben och ha den full av strukna skjortor. Hitta en vän från längesen på facebook.

Vad gör dig glad?

Två avkommor som  muntrar upp mig imellanåt... ;-)
Just den dag de tog studenten ösregnade det under hela utspringet... men de var glada ändå!

Tråkmåndag!

Efter att ha mått dåligt tre helger i rad är jag väldigt less nu! Jag skulle gjort så mycket i helgen, men har istället nästan bara sovit och varit slö slapp och likgiltig. Idag är det dax att iaf försöka göra lite nytta här hemma på min lediga dag. I brist på vinter och snö så lägger jag upp några härliga foton från tidigare jular.

GOD JUL 2009

GOD JUL 2010






Nu blir jag påmind om att det är dax att torka lite citrusfrukter.
Det kanse är det jag ska roa mig med idag när det är tråkväder?



Åren går...

Vår fantastiske soffpotatis till hund blir strax åtta år och jag minns det som i går när han kom till oss som åtta veckors valp, med vassa tänder, kisspölar och vägg-gnagande. Tänk så mycket han har upplevt under de här åren. Han har hunnit bo på tre adresser i olika miljöer från norr till söder, han har åkt tåg, buss, flygit och bott på hotell, han har åkt finlandsfärja, seglat och stått längst fram i fören med fladdrande öron på motorbåt, han har varit med när barnen har varit tonåringar och vuxit upp och flyttat hemifrån. Och så många människor han mött, stora och små, skräniga tonåringar och oförutsägbara utvecklingsstörda, vingliga alkisar och tanter med små skällande ulltussar... Inte konstigt att han faktiskt börjar bli lite trött nu. Av hans fyrbenta flock finns numera bara katten kvar, då både gammeltanten och lillbusan flyttat till hundhimlen ... och Kaksi har förmodligen inte så många år kvar innan han står på tröskeln dit också, men den dagen orkar jag inte tänka på nu...  


Ibland har jag svårt att berätta hur gammal jag är. Inte för att jag inte vill kännas vid min ålder eller känner mig gammal utan snarare tvärt om. Jag måste tänka efter helt enkelt och upptäcker då att jag är 42 år gammal... eller ung? Ja, vart tog alla åren vägen? det är när jag tittar på barnen som jag märker att åren har rullat på. När de en efter en har tagit körkort och flyttat hemifrån, sliter med tentor och glider runt på studentfester som jag inser att de är vuxna och jag har blivit äldre. Inombords så har jag kapat minst 10 år på min verkliga ålder, men jag vill ändå inte tillbaka 10 år i tiden, för mycket av det som hänt vill jag inte uppleva en gång till.

Det är väl bara att inse att jag inte kan göra nåt åt tiden, det är bara att glida med och njuta av alla upplevelser.

Så här såg familjen ut hösten 2005.

Några betydelselösa och andra mer allvarliga konstateranden och reflektioner från en helt vanlig torsdag…

·         Morgontrafiken kan få vem som helst sen till jobbet, för det kan väl ändå inte bero på något annat?!

·         Att äta glass med strössel på tillsammans med 1,5 åringar avslöjas obönhörligt flera gånger under dagen.

·         Det tog mig 25 minuter att klä och få ut 16 stycken 1,5-5,5-åringar idag, men det kan ju ta både längre och kortare tid beroende på väder och humör.

·         Vi har ett stort förändringsarbete framför oss på jobbet för att leva upp till kraven i de nya styrdokumenten, men ingenting är omöjligt när viljan finns.

·         Tjattrande kvinnor tystar man inte så lätt…

·         I ”Bonde söker fru” är man upprörd över ”dubbelhångel” hos hästbonden… men är det inte det som är meningen???

·         Juholt ligger pyrt till som partiledare just nu… undrar om han själv förstår varför?

·         Någon sa idag att hon var rik för hon har 5 barnbarn. Jag säger istället att jag är rik för att mina barn är intelligenta och ansvarsfulla och ser till att bli lyckliga i livet, med eller utan barn.

·         Det är dags att börja självscanna på ICA när det tar dubbelt så lång tid i kön som att hämta ett bröd och några liter mjölk.

·         Några av mina vänner på facebook känner mig uppenbarligen bättre än jag trodde…

·         Av veckans rester i kylen kan det faktiskt ibland bli en riktigt god torsdagsmiddag.

·         Att ge av sig själv, innebär så småningom, att få något tillbaka.

Hoppas din dag varit givande och att du får en fantastisk fredag . J

Sälskäret i höstdis.

...dörren stängs för näsan din... eller Den vilda jakten på Granen

Ja, nu är det hög tid för att börja med klapparna och i den här Nissens verkstad pysslas det för fullt. Jo, jag fotograferar också, men ingenting kan avslöjas här ännu... då blir det ju ingen överraskning... Så jag återkommer en dag när jag gör nåt helt ofarligt... typ på lördag, för då hoppas jag att jag hittat stommen till min stora adventskrans och fått på granris och belysning på den. Nu är det ju inte långt kvar till advent.

Innan 1 advent ska .... vill jag göra jättemycket.... önskar jag att jag hann göra väldigt mycket... Ja, listan kan göras lååång: om vi börjar med adventskransen på carporten, och givetvis stakar och stjärnor i fönstrena, så går vi vidare till adventljusstaken med fyra ljus, sen ska kransen på dörren bytas till nåt juligare och det ska göras kransar till dörrarna i Gäststugan och Villekulla också. Eftersom inte lingonkransarna till uterummet är klara ännu, så bör de bli det också. Så fort det blir ständig frost eller snö så ska sparkstöttingen fram och pyntas med paket och lykta, så man ser att Tomten är på väg.

Jag är väldigt nöjd med årets höstkrans, men nu är det dax att byta!

I år vet jag inte var vi ska hugga vår gran!!! Det är kanske ett I-landsproblem eftersom det finns att köpa utanför varuhusen, men jag tycker det är något riktigt speciellt att hugga egen gran. Är det kanske för att jag är en bonnatös från begynnelsen och uppvuxen med "granletande i ledningsgatan"? Under alla år som jag bodde i Småland hämtade jag gran i x-makens skog, även efter vi separerat... (det han inte vet, har han inte ont av...) Åren i skåne var granlösa, men huset vi bodde i hade en "Granstång" (=En fristående stolpe i vardagsrummet som hjälpte till att hålla uppe en bärande vägg) som varje jul pyntades med belysning och kulor. När vi flyttade norrut fick vi en granne med en fantastisk granodling på tomten där vi fritt kunde ta en gran varje jul men där har det varit generationsskifte och storröjning så alla granna granar är borta nu... Då återstår att smyga upp "stora skogen" och hämta en där (Jo, jag vet att det finns flera stycker när uppe..) men det blir ju lite pinsamt om någon ser (och hör) mig när jag kommer nersusandes för backen på fyrhjulingen med en gran under armen...  Problem är till för att lösas, så jag återkommer i frågan, för en gran ska jag ha!

Grantemat i år har jag tänkt ska bli väligt traditionellt. Inget silver eller guld, utan bara enkla vita ljus, röda tyghjärtan och halmprydnader... men vem vet vad som händer när lådan med julgranspynt kommer fram? Då flyger kanske djävulen i mig och det blir en orgie av kulor, guldänglar, silverglitter och svenska flaggor?

En liten del av min hjärtsamling tillsammans med ett ljus på ett stort lerfat,
fyndat (För 40 kr?!) på min bästa loppis i Gottne.

Latmasken och Tidsoptimisten

Vem av dessa två personligheter är du? Med något generad uppsyn måste jag erkänna att jag tillhör dem båda.

(När jag hade skrivit den här meningen la jag ifrån mig datorn igen i ca 5 minuter, varpå min man frågar: Är det för att latmasken har övertaget som det bara blir tre rader av blogg idag…? Så det är bäst att jag fortsätter…)

Jag medger att det är härligt att vara latmask! Att gå runt och skrota eller sitta i soffan framför tvn med datorn i knät och ”bara vara”, att strunta i både stryktvätt och dammråttor gör ju ingen illa. Det är ju bara jag själv som får ta itu med det en annan dag. Det finns faktiskt dagar då jag talar om för min man att ” Idag kliver jag inte ur morgonrocken!” och det är helt ok för honom också. Så där sitter jag och njuter! Dock händer det faktiskt att jag känner att jag latat mig klart och sätter igång att göra lite nyttigheter. Och tänk, då blir ju allt jag gör den dagen en bonus! Bra va!



Vem kan stressa i den här miljön?

Tidsoptimisten i mig hjälper mig gärna att lata mig lite för mycket ibland, så jag inte hinner med det jag faktiskt måste eller tycker mig behöva göra, vilket ibland kan ställa till det... När tidsoptimisten i mig ska försöka hinna med massor av saker på kort tid kryper den lille vansinnesdjävulen i mig. Jag blir vass, irriterad och ibland till och med skrikarg, när jag blir stressad. Detta är något som mina nära och kära vet om, så de försöker helt enkelt hålla sig undan när de märker att det drar ihop sig. När jag väl är färdig och (oftast) hunnit med, innan klockan klämtar, så är jag mitt vanliga (glada ?) jag igen. Bra va!



Det finns tillfällen då jag har varit liiite väl optimistisk faktiskt, inget allvarligt har hänt, men det kan bli lite pinsamt. Som exempel kan jag nämna att när vi ska ha gäster är jag ofta väldigt stressad och ska hinna med så mycket innan de kommer… både viktiga grejer, som städning, matlagning etc. men också piff, pynt och dukning, så oftast hinner jag inte in i duschen själv förrän i sista stund och möter våra gäster med blött hår. Jag brukar till och med be min älskade make gå ut och möta gästerna och fördröja entrén en aning… och det har ju ingen dött av… Härom sistens, var det till och med snäppet värre, då jag klev in i duschen när bilen svängde in på gården och jag mötte våra gäster i bara handduken… Oopppsss

Hushållets ständige latmask...

Nu är mina funderingar på hur jag ska sammanföra den där latmasken och tidsoptimisten med pysslaren i mig och lyckas dra ihop till ett riktigt mysigt advetsmingel här hemma om några veckor… Det kräver nog lite planering och arbete, så lika bra att sätta igång bums!



Drömmen om en egen Ateljé...

Precis som alla andra alltingsmakare så längtar jag efter en egen vrå för mina projekt och prylar, en plats som jag kan komma och gå till, precis som jag behagar utan att vara tvungen att städa upp efter mig, eller behöva tömma alla hyllor innan jag hittar det jag söker efter. En plats för organiserat kaos och samtidigt ro att skapa! För mig har den drömmen växt till något min man gett namnet "Ateljén".

Min Ateljé är ett eget hus som ligger längst ner i trädgården, på spottavstånd från strandkanten med skjutbara väggar i vinkel mot havet, gamalt tegel eller grova plank på golvet och en sprakande kamin så jag kan njuta och skapa även ruggiga höstdagar och klara vinterdagar när snön bäddar in Ateljén i ett ljuvt vinterlandskap så man även kan ha kräftskivor och glöggfester där, eller bara ta igen sig efter en promenad ute på isen.

Det här skulle kunna illustrera den arkitektur jag skulle vilja ha på min atelje (bild från stefansspecial.fi)

Inne i ateljén står ett vackert ålderstiget skåp med glasdörrar som rymmer en massa av mina skatter. Där finns en stor arbetsbänk med både plats för symaskin, arbetsplats, torkutrymme, drivhusbänk, rinnande vatten, golvbrunn och självklart ett staffli. För att fundera över mina idéer, samla kraft eller helt enkelt njuta av omgivningen ska det också finnas en skön dagbädd eller några korgstolar med massor av kuddar och filtar i. Ser ni det här framför er... iaf gör jag det... (Jag letar förtvivlat efter en bild som visar lite av hur jag tänker, men har bara en i huvudet just nu, men så småningom dyker den upp och då får ni se den.)

Dagens utsikt från den blivande Ateljén....

Tillsvidare ryms alla mina prylar i köksskåpen i gästhuset och eftersom det är väldigt nyrenoverat känns det inte alls kul att hålla på med vatten, betong och färgblaskande där, så jag har hittat ett nytt tillhåll i ett av våra uthus som kallas för Villekulla... Än så länge ser det inte mycket ut för världen där, men det har faktiskt potential att bli helt ok... i väntan på Ateljén som konkurerar med makens garage i prioritetslistan…



Utsikten från Villekulla är inte heller så pjåkig, men utrymmet är i minsta laget egentligen, dock får man tillsvidare ta vad som finns och göra det bästa av det. Spännande utmaning!



Jag har fått korgen…

Eftersom jag nyligen kommit på att jag faktiskt kan virka, oavsett vad mina textillärare och andra förståsigpåare i min omgivning sagt, så har jag satt igång, och nu är det svårt att sluta! Med tians nål och grovt garn har jag virkat mig en varm och gosig luva och handledsvärmare att ha på jobbet (foto på det kan tänkas komma framöver) och nu har jag också börjat virka korgar, för förvaring kan man ju aldrig få för mycket, som pysslare.

                  

Jag har använt min kära tians nål och klippt trasor av en enkel billig fleesfilt från Jysk http://jysk.se/210/452/4500603/a/catalog. Det tar ungefär en evighet att klippa encentimertersremsor , och man måste vara ganska noggrann med vändningarna, men när man är klar så ser filten ut så här.

Jag har inget speciellt mönster men jag har tittat runt på olika bloggar som skrivit hur de har gjort och sen prövar jag mig fram helt enkelt. Det här är det första slutresultatet, som jag ifs är ganska nöjd med men den är lite bullig längst ner och inte så jämn och fin. Övning ger färdighet och nu när jag är inne på den tredje så kan jag bara konstatera att de blir bättre och bättre!

Jag har en julklappsplan för tre stycken och resten hamnar det väl garner och annat bra att ha i. När äldsta dottern fick veta vad jag höll på med så sa hon ”Mamma, jag vill ha en virkad mössa i julklapp! Den ska vara lila och STOR”… undrar om jag lyckas med det eller jag får skicka önskningen vidare till Annika på jobbet, som är stora mösstillverkaren…

Katten också...

Familjen äger en katt… eller egentligen är han nog mest en katt i passet, för han tror själv att han är en hund. Katten, som oftast kallas Mjausing eller Kräket, heter egentligen Tippex, men bara när han är hos veterinären och i passet. Varken jag eller Husse är egentligen några kattmänniskor men vi insåg första sommaren vi bodde här och små möss tittade fram bakom kaffeburken i köksskåpet, att en katt hade varit bra att ha. Han är verkligen en fantastisk jägare, vår Mjausing, och fast han ligger inne och sover hela vintern och knappt sticker nosen utanför dörren, så är han sommartid den bästa jägaren man kan ha. Ve de möss och sorkar som kommer i hans närhet, de fångas snabbt in och leks med en stund innan de dödas, läggs på mattan vid dörren och visas upp, innan de slinker ner i maggen på en stolt katt. Det finns många spännande episoder att berätta om detta husdjur, men just nu tänker jag berätta vad som hände i morse.

Jag ligger hemma i feber och maken går med hunden på morgonen. När de är på väg in, slinker också katten in genom dörren och springer in i vardagsrummet. Jag hinner inte ens vända mig om i köket när jag hör ett förskräckligt pipande därinifrån och upptäcker att han har ett byte i munnen. Den här gången är det inte en mus elller sork utan ett smalt, avlångt rovdjur, som ser ut som en liten iller… men jag kan inte på rak arm säga vad det är. Jag tar fram den vanliga utrustningen för såna här tillfällen, för självklart har han tagit med sig sina fångster in tidigare, nämligen sopborste med tillhörande skyffel, som brukar användas för att fånga upp och kasta ut det lilla föremålet med. Mjausing är snäll och är på väg att själv bära ut sitt byte, när han släpper den i hallen rasslar den kvickt (som en iller?) in på toaletten. Bra, tänker jag, då stänger vi dörren, så får han jaga den bäst han vill, där inne. Ack, vad jag har fel. Katten tröttnar på jakten och ger upp! Då är det inget annat att göra än att ta upp jakten själv…

Jag kan ju inte riktigt påstå att jag är upplagd för denna jakt, men jag är ännu mindre intresserad av att ha ett okänt husdjur på toa, varför mina jaktinstinkter sätts igång! Jag och katten lyckas med gemensamma ansträngningar att via tvättkorgen och ett varv runt toastolen, jaga in djuret i duschkabinen, varpå jag stänger dörrarna dit och tror att katten ska ta hand om resten själv, men glöm det, de sitter bara i var sitt hörn och stirrar på varandra. Jag slänger därför ut katten och skickar in maken istället, som med handskar och plastlåda förväntas fånga upp krypet och slänga ut den, men han är rädd som en liten hare, illern alltså, inte maken… kämpar för sitt liv och gör diverse krumsprång uppåt väggarna och är omöjlig att fånga för en vuxen man med diskbråck, på knä i ett minimalt utrymme, så illern vinner denna kamp genom att springa ut ur duschen och in under tvättmaskinen…

Maken måste fortsätta göra sig klar för jobbet så jag tar över igen. På febriga ben sjunker jag ihop framför tvättmaskinen med sopborstsskaftet i ena handen och plastlådan i den andra. Som jag nämnt tidigare är detta utrymme inte stort så jag har inte många centimetrar att röra mig på och jag är livrädd att djuret ska smita in under morgonrocken och bita mig!!! Jag krafsar fram och tillbaka med pinnen och ibland ser jag djuret titta fram mellan tvättmaskinen och duschkabinen men inte så långt fram att jag kan fånga upp den i lådan, dock är det en hel del andra saker som dyker upp från tvättmaskinens dolda skattgömma: dammtussar, schampolock, toapapperstussar och tops med mera…. Till SLUT ger sig ändå det lilla krypet ut på den lilla fria ytan av golv och försöker klättra längs väggen i hörnet vid dörren och jag lyckas trycka lådan över hans lilla stressade kropp. Han är infångad!!!

Genom att skjuta in ett pappersark under lådan och vika ihop det till ett paket så blir det en liten bur för maken att ta med ut och djuret är ute i friheten igen. Katten är inne på toaletten och gör ett halvhjärtat försök att leta upp sitt byte, men ger snabbt upp och går och lägger sig igen. Själv går jag in på toa för att röja upp efter jakten och upptäcker, till min förtjusning ytterligare en sak som krupit fram från under tvättmaskinen: min Kalevala-ring som rullade ifrån mig för mer än ett år sen och jag längtat mycket efter sedan dess. Innebär detta att jag faktiskt måste tacka Mjausingen för att han drog igång jakten…?

Jag lyckades inte ta någon bild av den snabba jakten men här är en bild av den andra huvudpersonen i berättelsen. Just på den här bilden ligger Tippex och njter av den päls som jag kammade från Hunden förra helgen.

Så här i efterhand, när jag sökt mig fram på nätet, så kan jag med ganska stor säkerhet konstatera att det var en vessla vi hade på besök....

 

Tandläkardax

Att gå till tandläkaren är inget jag gör lättvindigt: Det är, för mig, att jämföra med att gå till gynekologen eller få en räkning från kronofogden. Den här gången var det drygt åtta år sen jag var där sist, så jag var inställd på att tandläkaren skulle säga: ”Tänderna är i så dåligt skick att det är bara dra ut alltihop och börja om!” Dock var det inte riktigt så illa, men en lagning måste jag göra, och en visdomstand väntar på att bli utdragen.

Idag är det alltså dags att åka och göra en lagning, och min man ska hämta mig efteråt. Han frågar mig i förbifarten hur lång tid det tar och jag funderar… kan det ta en halvtimme, trekvart kanske? Längre tid än så tänker jag iaf inte ha ont, tänker jag… Se nu en scen framför er där jag, efter 30 minuter slår igen käften framför en förvånad tandläkare, reser mig upp ur den halvliggande ställningen, sliter av mig den lilla haklappen och med ett uppborrat hål utan fyllning traskar ut genom dörren och säger tack för mig… men sanningen är nog att jag snällt ligger kvar och väntar tills tandläkaren säger ”spotta och skölj!” innan jag tacksamt och ödmjukt går ut och betalar min räkning. Och föresten vet jag inte vad som gör mest ont: att få domen, att laga eller att betala?

Jag är faktiskt lite nyfiken… vad är din relation till tandläkaren?

Pappa-far

6 november är flaggdag… och inte har vi varit ute och hissat den idag, Attans! Varför flaggar vi idag då? Tja, det är Gustaf Adolfdagen, ni kanske minns honom från historielektionerna i skolan, Den store krigarkungen som dog i dimman i slaget vid Lutzen 1632. För mig betyder dock den 6 november en helt annan sak.

Min älskade pappa-far föddes denna dag, 1924 och skulle alltså fyllt 87 år idag. Tyvärr är han inte längre med oss, men han är fortfarande en stor del av mitt liv och dyker hela tiden upp i mina minnen. Alla som kände honom förstår vad jag menar för han gjorde ett stort intryck på så många han mötte. Historien om hans liv är lång och är bitvis både tragisk och dramatisk, men trots allt han gick igenom, eller kanske tack vare, så var han en fantastisk pappa som lärde mig mycket om att kämpa på, att ta ansvar och att ställa upp för andra.

Flåt papps, att jag inte flaggat för dig idag, men du finns i mitt hjärta varje dag.

Kransar på löpande band.

Den här är gjord av lingon och ljung och den fick flytta hem till kollegan Sara

I höst har jag gjort ett helt gäng kransar av olika material. Det är så kul för det går fort och det gör så stor skillnad när de hänger på dörren. Nu kan jag ju inte hänga alla på min egen dörr så mina stackars kollegor har fått med sig hem till sina hus också... Det knepiga har varit att hitta snygga band (till vettiga priser) men jag har kommit på att jag har en kontakt som har blomsteraffär och genom henne har jag köpt så mycket fint. Att ta sig ut i skogen och plocka material till kransarna har varit en bra anledning att låna makens senaste leksak, hans älskade fyrhjuling, som han köpt för att smidigare skotta snö i vinter... men man kan ju ha den till andra roligheter också ;-)
Någonstans ute i cyberrymden har jag sett ett underbart mosshjärta, så det var jag också tvungen att pröva. Det var lite knepigt, kan jag säga, men till slut fick jag ihop det och hängde upp det också på bron tillsammans med två lyktor från Indiska. Kanske lite juligt, men det är ju snart första advent.

Min gamla blogg innehöll mest funderingar om livet, och det kommer den här också göra så småningom, men just nu är jag så förkyld och trött så de allvarliga funderingarna orkar jag inte riktigt med. Jag är solidarisk med min arbetsgivare och är som mest sjuk över min långlediga helg, så kan jag komma tillbaka till jobbet, nästan frisk och mycket mer piggelin på tisdag. Bra, va?! ...eller not...

Ha en skön söndagskväll, vänner, så ses vi snart igen

Nu börjar jag om igen!

Hej, alla kära vänner i cybervärlden. Det var ett tag sen jag bloggade och anledningen till att jag slutade var ju att hela webbhotellet bara la ner, utan förvarning eller synlig anledning. Trist, men livet går ju vidare.

Idag tänkte jag bara berätta att jag längtar så infernaliskt efter att få börja julpynta. Det kliar i fingrarna att sätta igång med ljusstakar, stjärnor och tomtar (på loftet?).  I den alldagliga livsmedeslbutiken hittade jag en jättefin kruka idag, som kommer bli utmärkt att göra adventsljusstake av... vänta och se, så kommer snart en bild. (Ja, jag ska klura ut hur jag ska lägga in bilder också, men det blir ett senare problem...)

I övrigt, så funderar jag på hur jag ska få ihop mössan som dotera önskar sig i julklapp och hur jag ska hinna med alla små finurligheter som än så länge bara klurats ihop i min skalle. Jag har nog egentligen inte tid att jobba de närmsta veckorna. Undrar hur jag ska lägga fram det för min arbetsgivare?

Nä, nu har jag så mycket att göra så jag får nog sluta här, så jag får nåt gjort alls i kväll.
Massor av välkomstkramar!