Vår fantastiske soffpotatis till hund blir strax åtta år och jag minns det som i går när han kom till oss som åtta veckors valp, med vassa tänder, kisspölar och vägg-gnagande. Tänk så mycket han har upplevt under de här åren. Han har hunnit bo på tre adresser i olika miljöer från norr till söder, han har åkt tåg, buss, flygit och bott på hotell, han har åkt finlandsfärja, seglat och stått längst fram i fören med fladdrande öron på motorbåt, han har varit med när barnen har varit tonåringar och vuxit upp och flyttat hemifrån. Och så många människor han mött, stora och små, skräniga tonåringar och oförutsägbara utvecklingsstörda, vingliga alkisar och tanter med små skällande ulltussar... Inte konstigt att han faktiskt börjar bli lite trött nu. Av hans fyrbenta flock finns numera bara katten kvar, då både gammeltanten och lillbusan flyttat till hundhimlen ... och Kaksi har förmodligen inte så många år kvar innan han står på tröskeln dit också, men den dagen orkar jag inte tänka på nu...
Ibland har jag svårt att berätta hur gammal jag är. Inte för att jag inte vill kännas vid min ålder eller känner mig gammal utan snarare tvärt om. Jag måste tänka efter helt enkelt och upptäcker då att jag är 42 år gammal... eller ung? Ja, vart tog alla åren vägen? det är när jag tittar på barnen som jag märker att åren har rullat på. När de en efter en har tagit körkort och flyttat hemifrån, sliter med tentor och glider runt på studentfester som jag inser att de är vuxna och jag har blivit äldre. Inombords så har jag kapat minst 10 år på min verkliga ålder, men jag vill ändå inte tillbaka 10 år i tiden, för mycket av det som hänt vill jag inte uppleva en gång till.
Det är väl bara att inse att jag inte kan göra nåt åt tiden, det är bara att glida med och njuta av alla upplevelser.
 |
| Så här såg familjen ut hösten 2005. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar