Katten också...

Familjen äger en katt… eller egentligen är han nog mest en katt i passet, för han tror själv att han är en hund. Katten, som oftast kallas Mjausing eller Kräket, heter egentligen Tippex, men bara när han är hos veterinären och i passet. Varken jag eller Husse är egentligen några kattmänniskor men vi insåg första sommaren vi bodde här och små möss tittade fram bakom kaffeburken i köksskåpet, att en katt hade varit bra att ha. Han är verkligen en fantastisk jägare, vår Mjausing, och fast han ligger inne och sover hela vintern och knappt sticker nosen utanför dörren, så är han sommartid den bästa jägaren man kan ha. Ve de möss och sorkar som kommer i hans närhet, de fångas snabbt in och leks med en stund innan de dödas, läggs på mattan vid dörren och visas upp, innan de slinker ner i maggen på en stolt katt. Det finns många spännande episoder att berätta om detta husdjur, men just nu tänker jag berätta vad som hände i morse.

Jag ligger hemma i feber och maken går med hunden på morgonen. När de är på väg in, slinker också katten in genom dörren och springer in i vardagsrummet. Jag hinner inte ens vända mig om i köket när jag hör ett förskräckligt pipande därinifrån och upptäcker att han har ett byte i munnen. Den här gången är det inte en mus elller sork utan ett smalt, avlångt rovdjur, som ser ut som en liten iller… men jag kan inte på rak arm säga vad det är. Jag tar fram den vanliga utrustningen för såna här tillfällen, för självklart har han tagit med sig sina fångster in tidigare, nämligen sopborste med tillhörande skyffel, som brukar användas för att fånga upp och kasta ut det lilla föremålet med. Mjausing är snäll och är på väg att själv bära ut sitt byte, när han släpper den i hallen rasslar den kvickt (som en iller?) in på toaletten. Bra, tänker jag, då stänger vi dörren, så får han jaga den bäst han vill, där inne. Ack, vad jag har fel. Katten tröttnar på jakten och ger upp! Då är det inget annat att göra än att ta upp jakten själv…

Jag kan ju inte riktigt påstå att jag är upplagd för denna jakt, men jag är ännu mindre intresserad av att ha ett okänt husdjur på toa, varför mina jaktinstinkter sätts igång! Jag och katten lyckas med gemensamma ansträngningar att via tvättkorgen och ett varv runt toastolen, jaga in djuret i duschkabinen, varpå jag stänger dörrarna dit och tror att katten ska ta hand om resten själv, men glöm det, de sitter bara i var sitt hörn och stirrar på varandra. Jag slänger därför ut katten och skickar in maken istället, som med handskar och plastlåda förväntas fånga upp krypet och slänga ut den, men han är rädd som en liten hare, illern alltså, inte maken… kämpar för sitt liv och gör diverse krumsprång uppåt väggarna och är omöjlig att fånga för en vuxen man med diskbråck, på knä i ett minimalt utrymme, så illern vinner denna kamp genom att springa ut ur duschen och in under tvättmaskinen…

Maken måste fortsätta göra sig klar för jobbet så jag tar över igen. På febriga ben sjunker jag ihop framför tvättmaskinen med sopborstsskaftet i ena handen och plastlådan i den andra. Som jag nämnt tidigare är detta utrymme inte stort så jag har inte många centimetrar att röra mig på och jag är livrädd att djuret ska smita in under morgonrocken och bita mig!!! Jag krafsar fram och tillbaka med pinnen och ibland ser jag djuret titta fram mellan tvättmaskinen och duschkabinen men inte så långt fram att jag kan fånga upp den i lådan, dock är det en hel del andra saker som dyker upp från tvättmaskinens dolda skattgömma: dammtussar, schampolock, toapapperstussar och tops med mera…. Till SLUT ger sig ändå det lilla krypet ut på den lilla fria ytan av golv och försöker klättra längs väggen i hörnet vid dörren och jag lyckas trycka lådan över hans lilla stressade kropp. Han är infångad!!!

Genom att skjuta in ett pappersark under lådan och vika ihop det till ett paket så blir det en liten bur för maken att ta med ut och djuret är ute i friheten igen. Katten är inne på toaletten och gör ett halvhjärtat försök att leta upp sitt byte, men ger snabbt upp och går och lägger sig igen. Själv går jag in på toa för att röja upp efter jakten och upptäcker, till min förtjusning ytterligare en sak som krupit fram från under tvättmaskinen: min Kalevala-ring som rullade ifrån mig för mer än ett år sen och jag längtat mycket efter sedan dess. Innebär detta att jag faktiskt måste tacka Mjausingen för att han drog igång jakten…?

Jag lyckades inte ta någon bild av den snabba jakten men här är en bild av den andra huvudpersonen i berättelsen. Just på den här bilden ligger Tippex och njter av den päls som jag kammade från Hunden förra helgen.

Så här i efterhand, när jag sökt mig fram på nätet, så kan jag med ganska stor säkerhet konstatera att det var en vessla vi hade på besök....