Tandläkardax

Att gå till tandläkaren är inget jag gör lättvindigt: Det är, för mig, att jämföra med att gå till gynekologen eller få en räkning från kronofogden. Den här gången var det drygt åtta år sen jag var där sist, så jag var inställd på att tandläkaren skulle säga: ”Tänderna är i så dåligt skick att det är bara dra ut alltihop och börja om!” Dock var det inte riktigt så illa, men en lagning måste jag göra, och en visdomstand väntar på att bli utdragen.

Idag är det alltså dags att åka och göra en lagning, och min man ska hämta mig efteråt. Han frågar mig i förbifarten hur lång tid det tar och jag funderar… kan det ta en halvtimme, trekvart kanske? Längre tid än så tänker jag iaf inte ha ont, tänker jag… Se nu en scen framför er där jag, efter 30 minuter slår igen käften framför en förvånad tandläkare, reser mig upp ur den halvliggande ställningen, sliter av mig den lilla haklappen och med ett uppborrat hål utan fyllning traskar ut genom dörren och säger tack för mig… men sanningen är nog att jag snällt ligger kvar och väntar tills tandläkaren säger ”spotta och skölj!” innan jag tacksamt och ödmjukt går ut och betalar min räkning. Och föresten vet jag inte vad som gör mest ont: att få domen, att laga eller att betala?

Jag är faktiskt lite nyfiken… vad är din relation till tandläkaren?